Vi människor har en förmåga att lägga upp saker på hyllan.
Att skjuta fram det eller bara lite grann åt sidan för att ta itu med det senare.
Jag ser inget fel i det om det går till en viss gräns.
Det jag däremot nu har fått lära mig är att man inte ska lägga känslomässiga saker på hyllan och låta det stå och samla damm.
När tiden väl kommer för att ta tag i det, kommer det bli hundra gånger jobbigare än vad det skulle varit
från början.
Den erfarenheten fick jag idag.
Jag har nyss varit hos en samtalsterapeut för att ta tag i bearbetningsprocessen, som ovannämnt, stått och samlat damm i ungefär två månader.
Vi pratade inte mycket om det senare.
Hon ville veta om min barndom, min uppväxt och skillnaden på livet då och nu.
Jag satt och gav lite korta svar på hennes frågor, en efter en.
Jag antar att barndomen alltid har en liten del i hur livet kan tänkas se ut och formas som vuxen, men samtidigt kan man välja själv som vuxen.
Jag skyller ingenting på min barndom.
Jag kan nämna "Eftersom jag mådde så i den åldern...osv."
Jag har lärt mig istället.
Jag var barn under väldigt många år och växte upp på en väldigt kort tid.
Det värsta med att behöva ta tag i det här igen, på ett nytt ställe, är att behöva berätta hela historien.
Om och om igen.
Som en gammal LP-skiva som har fastnat på ett spår och inte kommer någonstans.
Bara upprepar samma vers hela tiden.
Trots att jag satt och höll emot tårar och försökte hålla rösten stadig så gick jag med på en ny tid.
Varför krångla till det ännu mera genom att ställa upp det på hyllan igen och leta efter ny.
Jag prövar några gånger till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar