Att hjärnan kan spela än ett spratt eller två vet dom flesta,
men när hjärtat säger emot eller det inte känns rätt, då kan det väl inte vara ett spratt?
Hjärtat kan väl inte spela än spratt för man säger ju att man ska följa sitt hjärta?
Alltid följa hjärtat istället för hjärnan.
Folk säger olika och jag vet inte vad jag ska tro.
Om det här med att "klippa navelsträngen", att det kan vara nyttigt att flytta iväg från familjen.
Jag har hört från vissa att det är nyttigt för än för att kunna utvecklas som person och hitta sig själv och ett eget liv, medan andra säger att det är nyttigt att ha dom som är riktigt viktiga nära sig hela tiden ifall man någon gång skulle behöva det.
Jag? Jag vet inte vad jag ska tro längre.
Jag har under många år trott på det första, men på senare timmar vet jag inte om det är rätt längre.
Med tanke på att jag lättare öppnar mig och "visar" känslor via text kan jag skriva det rakt ut.
Jag saknar mina vänner i Uppsala.
Ni vet vilka ni är.
Jag saknar mina bröder och deras respektive.
Jag saknar mitt jobb, eller mer tryggheten i att ha ett jobb.
Det må endast ha varit ett timjobb, men jag visste att jag varje månad alltid skulle få en slant till mitt konto.
Men det jag mest saknar med jobbet, var mina kollegor.
Jag vill inte ens kalla dom för kollegor för dom är så mycket mer än det.
Jag saknar min jobbarfamilj.
Jag saknar dom så mycket.
Men mest av allt... Saknar jag min mamma.
Jag saknar alla så mycket att det gör ont.
Det slår ner mig att jag knappt kan glädjas åt bra saker som händer.
Det kan vara en vanesak.
Jag har trots allt bara bott här i två månader men om jag ska vara ärlig så känns det som en evighet.
Om det inte bara är en vanesak, vad gör jag då?
Jag vill inte spendera hela livet i Uppsala heller, men jag kanske inte var redo för det här.
Om jag visste att nånting så rätt kunde bli så fel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar