Jag kommer ihåg en gång jag satt på Navet (ungefär som arbetsförmedlingen) med mina två handläggare och pratade om varför jag hade hoppat av praktiken dom hade fixat åt mig. Meningen var att jag skulle ha praktik i en månad för att sen få jobb.
Det var på en förskola där jag skulle jobba i köket med en annan kvinna.
Jag kan erkänna att jobbet i sig inte var ett dugg roligt.
Det mesta jag gjorde var att diska och att städa, men jag hade lärt mig på mitt andra jobb att så länge man trivs och har roligt med sina arbetskollegor så spelar självaste arbetsuppgifterna inte lika stor roll.
Tyvärr var här inte så fallet...
Varje minut och varje timme dag in och dag ut som jag spenderade med min man hörde jag tonvis med gnäll.
Gnäll och klagomål om vilket hemskt land Sverige är och vilka hemska rasistiska människor svenskar är.
Han gnällde till och med om människorna han umgicks med, så kallade vänner.
Man blir som man umgås, eller hur?
Det är inte svårt att bli negativ och deprimerad när man lever i så mörka tankar.
Det svåra var att försöka komma ihåg att man faktiskt hade egna åsikter och tankar om omvärlden.
Det här gjorde att jag inte skulle klara av praktiken och jobbet för min arbetskollega...
Påminde mig alltför mycket om min man med sitt gnällande och sitt klagande om andra på jobbet och/eller om Sverige. Mer av det skulle jag inte klara av.
Åter till mina handläggare som ville veta mer specifikt om varför jag hoppat av.
Jag förklarade om och om igen med gråten i halsen.
Det komiska i det här...
Dom frågade om jag ville tänka på saken och om jag var helt säker på vad jag valt. Att det helt och hållet var upp till mig.
En liten gnutta hopp tändes i mig för jag tänkte att nu kanske jag äntligen hade hittat någon som kunde förstå lite grann hur det ser ut från min sida.
Så jag sa att jag var helt säker på mitt val och inte ville fortsätta där men skulle gå tillbaka till mitt gamla timjobb och fråga om jag kunde få komma tillbaka dit, för där... Där kände jag mig ju hemma!
Efter att dom fått mitt svar och mitt beslut så tvekade dom inte en sekund med att neka mig pengar ändå, just för att jag inte hade en tillräckligt stark anledning, att jag var tvungen att stärka det med läkarintyg, vilket jag också gjorde.
Dög det? Nej, det gjorde det inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar