I'd rather feel pain then nothing at all

Jag sa förut att jag hade hittat hem.
Nu är jag inte lika säker på det längre.
Jag undrar om jag någonsin kommer hitta platsen där jag passar in och verkligen kan känna mig hemma.
Må bra, känna mig trygg, lita på mig själv och omgivningen.

Jag trodde jag hade nått dit på en slags nivå men hjärtat har en tendens att spela än små spratt.
Det är precis vad mitt hjärta har gjort med mig.

Hur vet man då?
När livet känns komplett.
Mycket vill ha mer har man hört.

Ångesten är ju fortfarande kvar.
Dom negativa tankarna svävar fortfarande över mig som ett mörkt moln.
Bubblan runtom mig har ingen lyckats spräcka ännu.
Muren jag byggt upp har ingen lyckats riva ner.

Jag tror förstås inte många får exakt det liv dom drömt om, men jag tror att många hittar någonting väldigt liknande och på så sätt har dom hittat hem.
Själsligt och kroppsligt.

Det jag strävar efter må vara fånigt och endast en dröm men när kommer jag hitta min liknelse?
Som jag har skrivit tidigare, när kommer jag få ett normalt liv?
Utan oroliga nätter.
Utan tårar kväll in och kväll ut.
Utan ångest.
Utan falska leenden.
Och framför allt utan masken som dygnet runt döljer min riktiga fasad.

Det enda jag egentligen vill nu...
Är att kunna låsa upp mitt hjärta och slänga bort nyckeln för att aldrig kunna stänga in den igen.

Now it's nothing but my way

Om du tänker för länge på nästa steg kommer du tillbringa resten av livet på ett ben.

För att komma någonstans, för att kunna få något gjort, måste man ta det där första läskiga steget. 

Det har jag gjort idag. 

Jag har alltid varit rädd för det första steget.

Även för det andra steget in.

Idag var jag iväg på en jobbintervju om ett jobb som jag varit på i flera månader tillbaka.

Det kändes bra. 

Kände ingen press, utan det var ganska enkelt och avslappnat.

Nu väntar jag på svar för att se om jag ska få provjobba i fyra dagar.

Där har vi nästa steg.

Att provjobba.

Tänk om det inte går bra? Om jag inte passar in med dom andra?

Kan låta som att jag precis ska börja skolan för första gången och är rädd för dom andra klasskompisarna och lärarna, men det är så jag är.

Jag vill alltid gärna kunna passa in, oavsett umgänge och tyvärr så anpassar jag mig lite väl mycket ibland så att det bara blir en stor smet och jag glömmer bort vem jag egentligen är.

Men tänk också om det går jättebra och jag blir erbjuden provanställning? 

Det vore ju hur toppen som helst! 

Det kan ju börja bra, men tänk om det sen går utför.

Det här inlägget är späckat med "tänk om" och jag försöker bättra mig på den fronten.

Att radera så många "tänk om" som möjligt och bara ta allt som det kommer.

Ni får hålla tummar och tår för mig att det här blir bra

och jag ska fortsätta försöka radera mina "tänk om" kvällar som denna då jag sitter och grubblar över livets små bekymmer.

I'm waiting for my real life to begin

Vi människor har en förmåga att lägga upp saker på hyllan.
Att skjuta fram det eller bara lite grann åt sidan för att ta itu med det senare.
Jag ser inget fel i det om det går till en viss gräns.
Det jag däremot nu har fått lära mig är att man inte ska lägga känslomässiga saker på hyllan och låta det stå och samla damm.
När tiden väl kommer för att ta tag i det, kommer det bli hundra gånger jobbigare än vad det skulle varit
från början.

Den erfarenheten fick jag idag.
Jag har nyss varit hos en samtalsterapeut för att ta tag i bearbetningsprocessen, som ovannämnt, stått och samlat damm i ungefär två månader.
Vi pratade inte mycket om det senare.
Hon ville veta om min barndom, min uppväxt och skillnaden på livet då och nu.
Jag satt och gav lite korta svar på hennes frågor, en efter en.

Jag antar att barndomen alltid har en liten del i hur livet kan tänkas se ut och formas som vuxen, men samtidigt kan man välja själv som vuxen.
Jag skyller ingenting på min barndom.
Jag kan nämna "Eftersom jag mådde så i den åldern...osv."
Jag har lärt mig istället.

Jag var barn under väldigt många år och växte upp på en väldigt kort tid.

Det värsta med att behöva ta tag i det här igen, på ett nytt ställe, är att behöva berätta hela historien.
Om och om igen.
Som en gammal LP-skiva som har fastnat på ett spår och inte kommer någonstans.
Bara upprepar samma vers hela tiden.

Trots att jag satt och höll emot tårar och försökte hålla rösten stadig så gick jag med på en ny tid.
Varför krångla till det ännu mera genom att ställa upp det på hyllan igen och leta efter ny.
Jag prövar några gånger till...

Know you've been hurt by someone else

Jag kommer ihåg en gång jag satt på Navet (ungefär som arbetsförmedlingen) med mina två handläggare och pratade om varför jag hade hoppat av praktiken dom hade fixat åt mig. Meningen var att jag skulle ha praktik i en månad för att sen få jobb.
Det var på en förskola där jag skulle jobba i köket med en annan kvinna.

Jag kan erkänna att jobbet i sig inte var ett dugg roligt.
Det mesta jag gjorde var att diska och att städa, men jag hade lärt mig på mitt andra jobb att så länge man trivs och har roligt med sina arbetskollegor så spelar självaste arbetsuppgifterna inte lika stor roll.
Tyvärr var här inte så fallet...

Varje minut och varje timme dag in och dag ut som jag spenderade med min man hörde jag tonvis med gnäll.
Gnäll och klagomål om vilket hemskt land Sverige är och vilka hemska rasistiska människor svenskar är.
Han gnällde till och med om människorna han umgicks med, så kallade vänner.
Man blir som man umgås, eller hur?
Det är inte svårt att bli negativ och deprimerad när man lever i så mörka tankar.
Det svåra var att försöka komma ihåg att man faktiskt hade egna åsikter och tankar om omvärlden.

Det här gjorde att jag inte skulle klara av praktiken och jobbet för min arbetskollega...
Påminde mig alltför mycket om min man med sitt gnällande och sitt klagande om andra på jobbet och/eller om Sverige. Mer av det skulle jag inte klara av.

Åter till mina handläggare som ville veta mer specifikt om varför jag hoppat av.
Jag förklarade om och om igen med gråten i halsen.
Det komiska i det här...
Dom frågade om jag ville tänka på saken och om jag var helt säker på vad jag valt. Att det helt och hållet var upp till mig.
En liten gnutta hopp tändes i mig för jag tänkte att nu kanske jag äntligen hade hittat någon som kunde förstå lite grann hur det ser ut från min sida.
Så jag sa att jag var helt säker på mitt val och inte ville fortsätta där men skulle gå tillbaka till mitt gamla timjobb och fråga om jag kunde få komma tillbaka dit, för där... Där kände jag mig ju hemma!

Efter att dom fått mitt svar och mitt beslut så tvekade dom inte en sekund med att neka mig pengar ändå, just för att jag inte hade en tillräckligt stark anledning, att jag var tvungen att stärka det med läkarintyg, vilket jag också gjorde.
Dög det? Nej, det gjorde det inte...

Why are we here talking to each other again

Bakslag efter bakslag.

Jag har fått kämpat och letat och träffat många idioter innan jag fick hjälp.
Första gången jag försökte ta mig ifrån det på riktigt och skulle ansöka om lägenhet från kommunen fick jag det kastat i mitt ansikte.
Jag berättade om situationen... Om hur dålig relationen till min mamma var.
Om hur jag blev behandlad av min man.

Reaktionen jag fick var ett slag rakt i magen som fick mig att tappa andan för några sekunder och jag kände mig förnedrad. Han knappade på sin dator med blicken fastnaglad på vad han gjorde och det iskalla "okej" jag fick från honom och sen beskedet att jag inte hade rätt att få någon lägenhet bröt ner mig.
Hit hade jag kommit för att få hjälp, men var fanns den när jag behövde den som mest?

Många gånger har jag blivit nekad bidrag på grund av missade möten på arbetsförmedlingen, navet och så vidare, trots att jag flera gånger om förklarat om min livssituation och förklarat att jag inte klarar av att och bli tvingad och pressad till saker från människor jag sökte hjälp av.

Även med intyg från kvinnojour och från en läkare kunde det inte godkännas.
Dom lovade saker dom inte höll.

Jag blev utnyttjad i min svaghet när jag inte kunde säga ifrån dom som jag egentligen ville för att öppna upp deras ögon och så tvingades jag vidare fast jag inte orkade, med krav upp till över öronen för att få en slant eller två till mat och busskort.

Jag fick ett löfte av en kvinna som hjälpte mig otroligt mycket innan jag skulle flytta för att förhoppningsvis kunna gå vidare. Hon höll sin del av avtalet, men inte resten av kommunerna.
Dom gjorde inte sitt jobb så att jag skulle kunna få hjälp.
Jag fick sitta där som ett fån med en känslokall robot på andra sidan luren och ta emot beskedet utan att kunna ändra deras beslut. Ingen förståelse, bara sina regler.
Samma krav krävdes igen.
Dom kraven som hade raderats i min hemstad följde efter mig hit och kvävde mig om igen.

Ett brev kom igår...
"Du har fått tid hos samtalsterapeut..." och så namn.
Det som inte stod, var kostnaden.
Gratis efter x många gånger. Hur hjälper det mig nu?

Jag har det inte i huvudet längre, jag skulle kunna säga "Strunt samma".
Det är vad nästan hundra procent av alla personer jag har gått till för hjälp tänkt och sagt.

"Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag, utan för att den varit stark för länge."

Stronger than yesterday

Sitter här med lite huvudvärk som kommer och går helt och hållet som den vill.
Jag tror den ska ge med sig när den lite diskret kommer tillbaka igen.

Vid flera tillfällen har jag nämnt om många olika saker jag vill uppnå i mitt liv och som jag velat testa,
men aldrig riktigt vågat mig på.
Igår kväll satt jag hemma, ensam och smuttade på lite gott vin samtidigt som jag tittade på en film.
Då slog det mig!

Om man bestämmer sig för att göra någonting, kan vara vad som helst,
litet mål som stort, så är det väl värt ett försök?

Jag frågade två personer, som lite bekräftelse, om jag skulle klara av det?
Här är svaren "Jag tycker absolut att du ska försöka. Du har ingenting att förlora."
"Du har helt klart potential för det. Du är grym gumman, gör det som känns rätt."

Så jag tänkte, varför inte? Vad har jag att förlora?
Vad är det värsta som kan hända? Att jag får ett, två, tre eller fyra nej?

Om det blir en eller två återstår att se och som sagt, funkar det inte så går inte världen under.
Självklart kanske man kan bli lite knäckt men jag antar att ska försöka låta bli och ge upp den här gången.

Sedan om jag vill nämna här i bloggen vad jag har i tankarna har jag inte bestämt mig för ännu...

And I don't even know, the things you want me to see

Den perfekta frun/sambon? 

Jobba heltid och studera på heltid samtidigt.
Ta hand om och mata katterna.
Städa, diska och tvätta.
Laga mat som man egentligen tycker att man är ganska bra på,
men som sen inte duger och åker i papperskorgen.

Samtidigt som man ska vara vaxad och rakad.
Sminkad och med det perfekta vågiga håret som blåser lite sexigt i vinden som i den bästa hårreklamen.
Smal och vältränad skulle man vara också.

Mitt i den här stressen och smeten skulle jag också lyckas klämma in ett socialt liv, med mina vänner, min familj, men självfallet först och främst min sambo som bestämde tiderna på dygnet och vad som skulle göras.
Ingen sömn fick jag då med tanke på att jag jobbade under dagarna och försökte plugga under kvällarna.
Men på nätterna då frågar man sig?
Nej!
Han själv sov på dagarna och när han var vaken under nätterna var jag självklart tvungen att vara vaken med honom för annars... Var jag osocial och tråkig och kommer leva ensam resten av livet.
Ibland skulle det fikas på stan under sena kvällar med vänner till honom som kunde prata svenska, men eftersom det inte var deras modersmål var det självklart lättare att prata arabiska. Vilket med en stor självklarhet resulterade i att jag inte förstod ett smack och det slutade med att jag satt tyst och lekte med mobilen och kände hur tröttare jag blev för varje minut som gick.
På natten när man kom hem kunde jag fortfarande inte lägga mig och sova. Inte riktigt än.
Då skulle han tillfredsställas!
Om kvinnan får ont, får ångest eller gråter så har man nog en ganska vriden bild av att ge och ta.

Smal och fin figur hade jag, men inte tack vare hälsosam mat och träning. Tack vare svält.
Inte för att jag inte var hungrig men jag hann inte.
Jag hade inte tid att ställa mig och laga mat.
En frukt, en smörgås, lite juice eller saft dög fint åt mig som lunch och/eller middag under en lång period.
Byxor föll av, tröjor hängde löst, revben syntes och att ramla under 50kg sträcket var jag inte långt ifrån.

Jag svek folk också.
Jag höll inte tider, jag kom på ursäkter, jag dök inte upp eller stressade mig igenom träffar.
Under den tiden kan jag slå vad om att jag mådde hundra gånger värre än dessa personer jag gjorde besvikna. Det dåliga samvetet var på mig som en blodigel och jag grät, jag skrek och jag var så förbannad på mig själv. Hur kunde jag inte klara av det? Så mycket hade jag väl inte och göra?

I sitt nät hade han mig.
I sin fängelsehåla.
Gömd bakom sina fyra väggar, där ingen... ingen kunde ana vad som hände mellan det utåt sätt så gulliga och perfekta paret.