Min hästs liv betyder mer än mitt eget

Idag åkte jag och Lovisa ut till hästarna en vända igen.
Det snöade lite lätt men kändes inte särskilt kallt trots att det var riktigt grått och trist ute.
Vi började med att tömköra Charlie och gick upp i skogen den vanliga vändan när vi tömkör.
Han gick på lugnt och fint och när vi kom till den lilla backen började han bete sig lite konstigt men han gick nerför och sen när vi gick uppför jobbade han inte alls bra som han annars alltid gör, utan krånglade.
Sen tänkte jag att jag skulle vända och gå nerför backen en vända till men när jag då skulle svänga honom började han gå åt sidan och dra. Jag försökte lugna ner honom med rösten och stanna honom men han fortsatte bara att dra och sen vände han och drog iväg så jag tappade taget.
Han slet sig och vi stod där och såg honom galoppera iväg.
Jag skrek "fuck" över hela skogen och sen var det bara för oss att springa efter.
Jag blev livrädd för jag blev orolig att han skulle fastna någonstans med tömmarna och göra sig illa men vi kom fram till stallet och där stod han utanför stalldörren och andades tungt.

Lovisa hämtade ett delta och ett grimskaft så gick vi upp i skogen igen för att försöka få honom att lugna ner sig och inte minnas tömkörning som nånting hemskt... igen.
Han var något skeptisk och försökte tränga sig förbi Lovisa och trycka undan henne lite men vi gick fram och tillbaka utan några större bekymmer och sen fick han komma ut i hagen igen.

Och sen tittade även Mats på hans sadel idag.
Jag har ju varit lite fundersam om det kan vara någonting men han tyckte absolut inte att det var något fel och han kände och tittade och tyckte den satt precis som den ska.
Så jag har ändrat mig lite nu, jag ska fortfarande köpa en padd men inte den jag beställde från början.
Utan en helt vanlig från Hööks som fördelar tryck och verkar stötdämpande.
Jag ska fortsätta testa mig fram, det kan ju fortfarande göra skillnad.
Även om det inte är något fel på sadeln så kan ju vissa hästar vara känsliga över ryggen och behöva något som är stötdämpande.

Sen red vi ut en lugn tur på Demon och Paddan.
Travade lite grann vid träningsslingan och båda skötte sig jättefint. Dom var lugna och snälla men det blev en ganska kort vända för att efter vår springvända så blev vi alldeles svettiga och sen blev vi kalla som is istället.
Hästarna fick komma ut i vilket fall som helst.
Imorgon tar jag mig ut igen, men på egen hand.
Jag funderar på om jag ska promenera med Charlie till den långa backen och gå upp och nerför den ett par gånger, göra lite halter och så vidare (får se hur många gånger jag orkar gå upp för den, den är ju inte liten)!

Min älskade lilla Charlie.
Om man bara kunde komma in i hjärnan på dig...
Jag älskar ju dig ponnyplutt, men känns som att motivationen börjar tyna bort igen...