Att veta sina egna gränser

I torsdags fick jag en panikattack på städjobbet.
Jag kunde inte andas, jag blev livrädd och satt på golvet i städskrubben med mobilen i handen.
Jag har många gånger inte trott att jag har några särskilda gränser, att jag kan göra hur mycket som helst,
men det har jag nu insett att jag inte kan.

Vänner och familj har bett mig ta det lugnt, att jobba 60 timmar i veckan är alldeles för mycket och att risken är stor att jag kommer bli utbränd om jag fortsätter.
Lyssnade lite med ena örat men var nonchalant och fortsatte med mitt fullspäckade schema.

Nu har jag insett att jag har gränser.
I helgen har jag fått sova ut, jag har tagit det lugnt och ätit ordentligt varje dag.
Mina chefer är medvetna om vad som hände i torsdags och är medvetna om att jag ska ta det lugnare och minska mina timmar.

Jag har även idag hämtat ut järntabletterna som läkaren skrev ut till mig. Niferex. Får se hur dom fungerar.
Bortsett från det så var jag på Fyrishov och simmade i 30 minuter i morse, otroligt skönt. Kände mig sådär härligt utmattad efteråt och sen gick jag till tandläkaren.
Inga hål, men måste börja med tandtråd och munskölj.

Ville bara skriva ett par rader, men kommer antagligen att säga farväl till den här bloggen inom kort.

Don' hate me because I'm beautiful

Jag har träffat många idioter i mitt liv och ville bara skriva hur jävla irriterande det är när människor inte kan sluta vara så besatta i andras liv. När dom alltid ska lägga sig i, dom ska sabotera och dom försöker leva ditt liv åt dig istället för att lägga energin på deras egna tråkiga liv.
Jag ville bara berätta det.

Dags för folk att sluta lägga sig i andras liv och leva sina egna!
Punkt.

A morning walk through the town

Mental breakdown.
Idag fick jag det offentligt.
Dagen började bra men blev sen bara värre och värre.
Ångesten kom ikapp mig och stressen satte igång min puls.

På bussen hem försökte jag att hålla mig men det började forsa ur mina ögon.
Jag kunde inte hejda det, inte på något sätt och jag hade inga solglasögon för att dölja det heller.
När jag kom hem fortsatte det och slutade inte på timmar.

Det var länge sen jag kände mig såhär.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva..
Men jag insåg en sak idag och det krossade mitt hjärta.
Det stoppade min andning och det gjorde ont.

Det är allt jag har att berätta just nu..

The strenght starts to fade away and I feel a weakness inside me

Micke åkte iväg för knappt tjugo minuter sen och jag saknar honom redan enormt mycket.
Han måste ju tyvärr också upp och jobba imorgon, helst hade jag velat ha kvar honom här hos mig.
Jag har haft en ganska jobbig helg, känslomässigt.
Jag har känt mig utpumpad, ledsen och besviken.

Jag måste erkänna att jag har en livskris.
Det må låta urlöjligt att jag som 25-åring har en livskris, men det har jag.
Jag är inte alls där jag förväntade mig att vara i mitt liv och jag har inte alls uppnått det jag trodde.
Jag är en 25-årig kvinna utan utbildning och fast jobb som bor hos sin mamma.
Jag tycker inte att det låter särskilt bra, därför är det sällan jag vill prata om det.
För ska jag vara helt ärlig så skäms jag.

Under den här veckan har jag knappt sovit fyra timmar per natt för att jag lägger mig med ångest och jag vaknar med ångest. Jag vill ingenting annat än att gråta när jag kliver in med fötterna på mina två extraarbeten. Varje morgon önskar jag att jag kunde slå av larmet, dra täcket över mitt huvud och säga Fuck you när telefonen ringde.

Det är väl tur i oturen att jag har blivit expert på att låtsas.
Fake it 'til you make it - Det har jag lärt mig att leva med.

Nu kanske några tänker "Men du var i ett hemskt förhållande innan".
För mig är det ingen ursäkt, nog hade jag väl kunnat göra lite mera?
Jag är smått besviken på mig själv och det känns förjävligt rent ut sagt.

And I hope that you'll remember me

Jag avskyr när jag får mina mental breakdowns. Jag fick ett idag.
Knappt någon sömn på hela veckan och två 14-timmars pass och dom andra dagarna "vanliga" åttatimmars dagar. Jag blöder näsblod dessutom, ofta nu för tiden. Förr blödde jag aldrig någonsin näsblod men nu kan det forsa varje morgon som rena rama syndafloden.

En ledig dag får jag den här veckan, förhoppningsvis blir nästa vecka lättare.
Men jag undrar om jag börjar förstå att jag faktiskt också har gränser..
Vet inte om jag bör fortsätta såhär som jag gör nu för det får mig att må riktigt dåligt.

Det enda jag vet just nu är att jag behöver komma bort härifrån, långt härifrån.
Få en paus från allting och alla.
Jag behöver tömma mitt hjärta och rensa mina tankar.

Modekraschar!

Här kommer fyra bilder som jag INTE är nöjd med någonstans

När man som tonåring har komplex över ens kropp ska man ju definitivt inte ha en tröja som gör att du ser dubbelt så stor ut :P Big no no!

Vad jag vet nu är att man inte ska visa både ben och bröst för det kan bli lite för slampigt :P

What the hell is this??? 20 kr flipflop till slitna leggings och en konstig kjol? 

Jag är 20 år på den här bilden... Men ser ut som ut som 35.
Polotröjan som täcker min hals, glasögonen, dom billiga örhängena och den låga hästsvansen gör mig inte smickrande alls

Good old times... Or was it?

Har ni hört talas om pixbox, bilddagboken och i dagens läge dayviews?
Det är ungefär en gammal variant av dagens Instagram.
Lovisa lokaliserade sin egen sida och därmed min.
Jag har idag bläddrat igenom alla mina bilder och jag skrattar, gråter och jag skäms.
För det första vet jag inte vad tusan man höll på med den tiden och sen är det ju modekrashar så det bara skriker! Väldigt mycket no no!

Jag tänkte leta upp några speciella och lägga upp här på bloggen.
Lite måste man väl bjuda på sig själv antar jag ...