Imorgon åker jag hem till lilla "landet" igen.
Det ska bli skönt och träffa Micke igen, är ju otroligt van att se honom dagligen nu så det blir konstigt trots att det bara är några dagar.
Det har varit jätteskönt att vara hemma i Uppsala igen.
Jag har kunnat slappna av, jag har kunnat vara mig själv till hundra procent.
Jag har skrattat och mått bra.
Men det finns en otäck känsla som fortfarande gnager i mig.
Mitt sovrumsfönster är något jag fasar.
För där har han stått så många gånger.
Han har hotat och sagt att han ska komma bakom fönstret och ta sig in där.
Jag har drömt hundra mardrömmar och vaknat svettig och rädd.
Han har stått där och väntat.
När jag har dragit upp persiennerna har han funnits där.
Han har tagit sig in eller lyckats dragit ut mig.
Det räcker med en liten vattendroppe som landar på fönsterbrädan för att jag ska stelna till och spärra upp ögon och öron. Sitter jag här ute vid datorn tittar jag automatiskt ut till höger, ut mot altanen.
Där har han också stått många gånger.
Där stod han den gången jag borde ha lyckats men inte lyckades säga nej till honom.
Det finns många saker kvar i huvudet och i hjärtat och själen.
Det är ingenting som någonsin kommer att försvinna.
Det kommer minska med tiden, men aldrig gå bort.
Det finns kvar och det är en del av den jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar