När jag tänker tillbaka på hur jag var som människa förut existerade ordet försiktig inte för mig. Jag hade ingen tro på mig själv som nu men samtidigt tog jag mig ändå an utmaningar som gavs mig och när jag föll av hästen borstade jag av mig och satte mig upp igen. Jag tog mig ut till kalla stallar trots en dunderkyla som fick andra att sitta hemma med en trippel uppsättning kläder och en filt.
Misslyckades jag blev jag ledsen, jag blev arg. Men jag överlevde.
Det blev nästintill extremt när åren gick. Jag misshandlade mig själv känslomässigt så fort något inte gick bra och jag satte mig aldrig upp i sadeln igen. Jag gav upp. Jag slutade tro helt och hållet. Tron på mig själv vändes istället till ett stort mörker där jag endast kunde se mig som djävulen själv.
Problemskaparen.
Jag har sett mig själv som en person som alltid har gjort sitt bästa, som alltid har försökt ställa upp för andra och valt deras välmående framför min egen och försökt tillfredsställa andra så pass mycket att jag själv slutat äta och sova. Jag har öppnat mitt hjärta till folk jag ansåg vara mina vänner men det var också där jag började stänga mig.
Jag blev knivhuggen i ryggen.
Om och om igen.
Det får mig att tänka; Varför? Vad har jag gjort för fel?
Nu finns det ingen annan utväg för mig än att vara försiktig, bakom andra folks skuggor.
Låsa in mitt hjärta och kasta bort nyckeln.
Because of you
I'll never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don't get hurt
Because of you
I find it hard to trust
Not only me, but everyone around me
Because of you
I am afraid
I cannot cry
Because I know that's weakness in your eyes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar