Nu har ångesten kommit.. Och rädslan.
Vad har fått mig att se ner så hårt på mig själv? Det är min hemläxa till nästa möte med min stödperson. Jag behövde inte fundera länge på det för det är nästan det enda jag hör i mina tankar och ser i mina drömmar.
Orden...
Skratten bakom ryggen...
Blickarna...
Målet känns så långt borta. Jag drömmer om hur jag sträcker mig och kan snudda vid det, men med ett starkt sken försvinner det, det blir mörkt och jag är kvar. Fast i fängelset. Nyckeln är bortkastad.
Jag la ut hela mitt liv på bordet till dig, gav dig hela mitt hjärta och den del av min själ som fanns kvar, du tog ett fast grepp och trampade på det, skar det i småbitar och lämnade det i soporna och fortfarande har du det i ditt grepp.
Forgive and forget? Det existerar inte i min värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar