Året som har gått

2012 har varit en av världens största berg och dalbanor för mig.
I januari lämnade jag ett fem års helvete bakom mig men psykiskt tog det inte slut där.
I fem månaders tid blev jag trakasserad via sms och samtal.

I januari fick jag härligt besök från Avesta av Lovisa och Niklas och vi gjorde Uppsala osäkert.

Det hjälpte mig mycket att få träffa dom i mörka tider.

I februari hände någonting jag aldrig trodde skulle kunna hända på så kort tid. Jag blev förälskad. Jag blev kär.
Jag träffade världens mest underbara kille och idag har vi varit tillsammans i nio härliga månader.

Allting var nytt. Det kändes läskigt och underbart på samma gång.
Våren var en väldigt förvirrande tid med många obesvarade frågor och mycket osäkerhet när under dagarna jag jobbade och under kvällarna när jag skulle ta mig hem.

I april fick jag det svar jag behövde.
Jag stötte på Honom efter jobbet och när jag hade kommit hem till min mamma blev jag trakasserad via sms och min charmiga prins tog sin bil och åkte elva mil mitt i natten för att han var orolig. Där fick jag mitt svar, på att han var rätt för mig.

Under Valborg jobbade jag natt och fick nattliga samtal från mina nära och kära i Dalarna och insåg att jag ville vara närmare dom. Sommaren kom och regnade bort ganska fort men det fanns soliga och härliga dagar.

I maj fick jag och Lovisa följa med Jojjo till Norrköping International Horse Show och jobbade på framhoppningen och jag måste säga att trots att det var det tyngsta jobbet jag varit med om och fick kortas ner på grund av feber så var det bra lärorikt och man fick träffa nya människor och få nya erfarenheter. Det är något jag gärna gör igen.

Vad jag har fått lära mig under mina dagar hos terapeut är att jag måste våga ta chanser för annars kommer jag aldrig att komma någonstans och att det är så jag kommer lära mig så ett beslut tog som skulle återkomma i mina tankar under en väldigt lång tid. I juni jobbade jag min sista dag på jobbet i Uppsala och den 21 juni var det personalfest.
Jag hade otroligt roligt, jag förklarade hur mycket dom betydde för mig och jag grät.


Dagen efter, på midsommarafton, packade jag och Micke in mina saker i bilen och åkte iväg.
Vi skulle bli sambos. Jag grät hela vägen till Avesta.

Jag hade några deppiga dagar över saknaden till min älskade hemstad Uppsala.

Jag kan inte skriva jättemycket om vad jag har gjort i Avesta då jag inte lyckats få något jobb här ännu. Jag har knackat massvis av dörrar, jag har ringt massvis av samtal och skickat flera mejl men inte fått napp. Tiden sen jag kom hit har varit en ordentlig berg och dalbana.
Jag har mått så dåligt att jag har gråtit i timmar i sträck och fått smärtor i hjärtat och fått andnöd.
Jag har varit så glad att jag har skrattat så min mage har gjort ont och fått ont i kinderna.

I oktober började jag med min stora passion igen hos Lovisas mamma och deras tre hästar.
Jag startade Projekt Charlie som innebär att jag ska börja bygga muskulatur och få upp den svankiga ryggen på den 19 åriga ponnyn med världens energi och vilja.
Jag söker även efter hans historik och det flyter på bra, jag får mer och mer information om hans tidigare liv.

Vintern har varit kall och lång och jobbig men det har varit mysigt vid många tillfällen och jag hoppas att nästa år blir ljusare psykiskt.
Det har varit ett lärorikt och väldigt omtumlande år, det har varit många upp och ner och många frågor som jag har sökt svar på. Det har varit på gott och ont och jag är glad att jag fortfarande har alla mina nära och kära omkring mig.

Jag avslutar med att säga Gott Nytt År till allihopa och så hoppas vi på att 2013 kommer med öppna dörrar för nya möjligheter, nya erfarenheter och nya lärdomar.