När du sitter till häst lämnas alla sorger och bekymmer på marken.
När jag märkte att jag passade in i stallet med alla andra tjejer i massor av olika åldrar, då visste jag att jag var hemma. Då visste jag att det här var min plats och att jag aldrig skulle lämna den.
Jag känner mig aldrig så avslappnad som när jag är i stallet. Det känns som att tiden stannar upp och jag har all tid i världen att stå där och rykta hästen tills pälsen blänker som rent guld och putsa utrustning eller utrustning tills svampen inte längre blir brun eller svart av smutset.
Jag känner mig aldrig någonsin så fri som när jag sitter på hästryggen och rider. När jag galopperar över en äng, hoppar över ett hinder, skrittar barbacka genom nyfallen snö eller kämpar tills svetten rinner på ett tufft dressyrpass.
För att då har jag all fokus på det jag gör. Det finns ingenting som kan störa mig under den tiden.
Jag är där, jag är i nuet och där stannar jag tills allt är färdigt.
Det är svårt att förklara med ord hur jag känner för hästar och ridning. Det är en obeskrivlig kärlek och ett band starkare än dom tjockaste kedjor. Det bästa är att jag kan vara mig själv och jag känner att jag har något att ge tillbaka. Så mycket som jag har fått från hästarna när det kommer till erfarenheter, oförglömlig kärlek och tålamod så blir jag alldeles varm när jag ger tillbaka på mitt sätt; Att ta hand om på det alldeles bästa sätt som finns med otrolig respekt.
Endast när jag kliver in i ett stall känner jag ett lugn inom mig och jag svävar på moln.
Jag kommer aldrig att sluta. Det har kommit hinder i vägen och jag har fått avsluta och jag har fått vara utan och vem vet vad framtiden har att ge, men jag tänker inte ge upp om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar