Like wounded soldiers in need of healing

Igår hade vi en riktigt trevlig kväll.
Det blev dricka och singstar, har blivit som en liten tradition när jag kommer hit.
Även Jasse kom förbi ett tag och var med i mitt och Lovisas lag och för en gångs skull så vann faktiskt Niklas och Micke. Man sjöng så man fick ont i halsen men man har i alla fall inte tappat rösten idag.

Dock vaknade man inte så trevligt. Ett missat samtal och tolv sms man fått under natten...
Jag är inte taggad på att åka hem imorgon.
Han stod utanför min lägenhet under natten, till och med nämnde att han skulle komma och knacka på fönstret, som enligt honom skulle vara en romantisk gest vilket jag inte riktigt kan hålla med om när det har blivit som det blivit.
Jag ska inte ljuga... Jag är rädd.
Jag skulle gissa med all rätt också.
När det gäller dessa personer ska man aldrig säga aldrig.
Hennes ord ekar i mitt huvud också till och från vad som har hänt dom andra kvinnorna. 
Du kan inte lita på dom.
Det spelar ingen roll vad dom gjort och vad dom inte gjort.

Hon har gett mig många tips på vad jag ska göra men samtidigt vill jag inte.
Men när är det dags för mig att få leva ett normalt liv igen? 

And the world is spinning

Jag måste komma över den här känslan annars kommer allting bli förstört.
Jag minns det som om det vore igår.

Jag skulle fatta galopp på Arne och han började bocka och dra i tyglarna. Jag fick stopp på honom och stod still ett tag. Jag skänklade på honom lite försiktigt för att börja skritta istället och då reste han sig rakt upp.
Allt gick i slowmotion.
Jag kände hur han stapplade fram och tillbaka för att försöka hitta sin balans.
Den enda tanken jag hade i mitt huvud då var att han skulle falla bakåt och landa rakt över mig.
Då hade det varit slut för min del.
Han återfann dock sin balans och när han drog ner huvudet ramlade jag av.

Varför satte jag mig inte upp på en gång?
Det är det man ska göra, annars kommer den där envisa rädslan och biter tag i dig.

Jag har aldrig varit rädd när det gäller ridning, aldrig någonsin.
Jag har alltid velat ta hästar som ger mig en utmaning, pushat mina gränser.

Nu blir jag nervös.
Om hästen hoppar till.
Om hästen drar ner huvudet.
Om jag känner att den är på väg upp.
Då får jag en klump i magen.
Jag är livrädd. Rädd att ramla av igen, att det kommer gå värre än det gjorde sist.

Det är obeskrivligt jobbigt att vara rädd för din livs passion.

                                                                 Jag och Arne

What am I gonna do with my life

Då är man tillbaka i Dalarna! Härligt att vara här igen måste jag säga. Tog bussen till Sala där jag blev hämtad av världens bästa Lovisa. Nu sitter jag och Lovisa bredvid varandra hemma hos henne och Niklas medan vi väntar på att maten ska bli klar.

Går inte och beskriva hur skönt det är och vara här. Helt underbart!
Imorgon om vädret tillåter blir det en liten ridtur.

Nu ska vi äta!

This can't be the end

Har en liten bubblande och skön känsla i magen.
Känner mig lycklig.
Känner mig avslappnad.
Har haft en megamysig helg med världens finaste.

Snart kommer dock smällen..
Bara att hålla tummarna.

Efter regn kommer solsken

Nu har det gått ett steg åt rätt håll igen.
Det är en väldig lättnad.
En av dessa stora tyngder på mina axlar har lyfts bort så det är lite lättare nu.
Jag är bara rädd att nu när det börjar kännas lite bättre så kommer det hända nånting.
Det har blivit som en vana att det dåliga kommer så fort nånting litet och positivt händer.

Jag kommer ha mina svaga dagar och mina svaga moments.
Som sagt, tiden är en bra vän nu, för det är vad det kommer att ta. Tid...
Sen hjälper ju mina tålmodiga och underbara vänner förstås <3

Ville bara skriva ett par rader om att det ljusnat, för tillfället åtminstone.
Lugnet före stormen som man brukar säga...

Make me wanna change my ways

Förlåt om jag gör er oroliga.
Förlåt om jag sårar er.
Förlåt om jag gör er besvikna.
Förlåt om jag knuffar bort er.

Ingenting gör jag med vilja.
Jag vill bara klara mig på egen hand.
Jag vill bara ta mig uppåt och framåt utan att lägga det på er.
Tiden är min vän och mitt tålamod just nu.

Ni behöver inte pressen på er att känna er tvingade att hjälpa mig.
Det räcker med att veta att ni finns där när jag ligger och gråter på nätterna och behöver höra någon av era röster. Att ni skickar peppsms som sätter ett leende på mina läppar under dom gråaste dagarna.

Jag älskar er.

There's just to much that time can not erase

Vad är poängen med att försöka komma framåt när allting i slutändan bara går åt helvete?

Jag gör mitt bästa.
Jag kämpar allt jag kan.
Jag försöker hela tiden dra mig upp.
Jag vill bestämma mig.

Hur lång tid ska det här ta?

Varje gång jag har tagit ett steg framåt åt rätt håll så dyker det upp nånting som drar mig två steg bakåt.
Vad är då meningen?