So do whatever it takes, 'cause you can't rewind, a moment in this life

Jag hade en underlig dröm några dagar efter att jag kommit hem från Norrköping.
Lite sorglig.
Väldigt härlig.
Något som jag inte bara drömmer om på nätterna.
Utan även något jag dagdrömmer om och har som mål i livet.

Jag drömde att jag red Xinombra på framhoppningen på Norrköping International Horse Show.
Min kusin stod där på framhoppningen och hjälpte mig.
Det var snart min tur att gå in på banan och fjärilarna dansade i magen på mig.
Men det var en sån där skön nervös känsla.
Som gör att man blir lite mer fokuserad.
Som gör att man siktar ännu lite starkare på målet.

Jag hann vakna innan jag kom in på banan men med ett leende på läpparna tänkte jag;
Att det behöver inte bara vara en dröm.

"You know it's never too late to shoot for the stars, regardless of who you are."

Jag kommer göra allting.
Jag kommer ta all den sista kraft jag har.
Varenda andetag.
Allt för att nå dit för jag vet att det är någonting som jag är bra på.
Där känner jag mig säker.
Där känner jag mig själv, att det är den jag är.
Där känner jag, att där hör jag hemma.