Det stämmer väldigt bra.
Även om det är hon som sagt det känner jag mig helt dum i huvudet.
Jag känner mig svag.
Jag blir frustrerad.
Jag känner nästan hat mot mig själv.
Jag visste det!
Jag har känt mig sprudlande glad på sista tiden.
Tänkte inte mycket på det, att när nånting bra hänt så faller dom mörka molnen över huvudet.
Nu hände det. Nu kom det som jag fasat för.
Jag satt vid datorn hos mamma som vanliga kvällar.
Mamma hade precis gått och lagt sig.
Jag hörde en låg knackning på altandörren.
Där stod han och vinkade.
Jag öppnade och stod någon minut sen sa jag att det var kallt.
Han frågade om vi kunde ta en rök.
Där kom svagheten in.
Jag tog på mig en tröja och gick ut till porten.
Han frågade om jag älskade honom.
Jag lyckades svara nej.
Jag tackar Gud för den mamma jag fått.
Jag skulle inte byta bort henne mot någonting i världen.
Hon hade gått upp för att gå på toa och se om dörren var låst.
Hon öppnade och sa "Anna kom nu."
Jag lyssnade och gick in.
Med bestämd röst sa hon "Stick" till honom.
Det räcker.
Jag vill radera bort honom.
Radera bort våra minnen, bra som dåliga.
Jag vill att det ska vara över.
Jag vill bort nu.
Sluta må dåligt.
Sluta vara deprimerad.
Sluta tvivla.
Jag vill inte mer.
Jag vill upp ur min grotta.
Dear God, make me a bird so I can fly far... Far far away from here.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar