So do whatever it takes, 'cause you can't rewind, a moment in this life

Jag hade en underlig dröm några dagar efter att jag kommit hem från Norrköping.
Lite sorglig.
Väldigt härlig.
Något som jag inte bara drömmer om på nätterna.
Utan även något jag dagdrömmer om och har som mål i livet.

Jag drömde att jag red Xinombra på framhoppningen på Norrköping International Horse Show.
Min kusin stod där på framhoppningen och hjälpte mig.
Det var snart min tur att gå in på banan och fjärilarna dansade i magen på mig.
Men det var en sån där skön nervös känsla.
Som gör att man blir lite mer fokuserad.
Som gör att man siktar ännu lite starkare på målet.

Jag hann vakna innan jag kom in på banan men med ett leende på läpparna tänkte jag;
Att det behöver inte bara vara en dröm.

"You know it's never too late to shoot for the stars, regardless of who you are."

Jag kommer göra allting.
Jag kommer ta all den sista kraft jag har.
Varenda andetag.
Allt för att nå dit för jag vet att det är någonting som jag är bra på.
Där känner jag mig säker.
Där känner jag mig själv, att det är den jag är.
Där känner jag, att där hör jag hemma.

That first step you take is the longest stride

Det närmar sig med stormsteg.
Jag har en känsla av att dom här veckorna kommer gå väldigt långsamt eller väldigt snabbt.
Och så plötsligt kommer jag stå där.

I mitt nya hem.
I mitt nya liv.
Med nya möjligheter.
Med nya bekantskaper.
Med nya mål och uppgifter i livet.

Hälften är packat.
Nyheten har kommit ut.
Avsked är planerat.

Jag är nervös.
Jag är lite rädd.
Samtidigt är jag exalterad.
Jag är nyfiken.
Jag är glad.

Det har vi pratat om.
Det här steget.
Att gå från prat till handling.
Att våga ta en chansning för att kunna ta reda på någonting
istället för att stå still ovetandes.

Life's better now then it was back then

Dags och uppdatera lite igen.
Har hållit igång ganska rejält i veckan och helgen.
I onsdags när jag kom hem från jobbet fick jag en rejäl överraskning. Jag kom in, gav katterna mat och när jag vänder mig om står Micke där och flinar. Jag blev vettskrämd! Det var en underbar överraskning men jösses vad han skrämde mig.
Jobbade även på torsdagen och då fick jag överraska honom lite. Han trodde jag skulle vara hemma till 21.40 ungefär men fick sluta en timme tidigare och sa ingenting då jag kände för lite ljuv hämnd.

Fredagen spenderades i solen på stan och Micke fick med sig två par shorts hem och på kvällen gick vi på bio och såg Tim Burtons nya film Dark Shadows med Johnny Depp. Rekommenderas stort!
Linnea, en student, kom också och tittade på lägenheten och var intresserad på en gång.
Hon vill ha den!

På lördagen hjälpte vi mamma nere på kolonilotten och grävde och stod i. Träningsvärk dagen efter.
Micke blev en kräfta.. På ena sidan av kroppen i alla fall. Hela ryggen blev röd. Läckert.
På kvällen gick vi upp till finaste grannarna June och Sebbe, tittade på Eurovision och kritiserade och skrattade över alla bidragen som var med. Sverige och Danmark var dom enda som hade en någolunda bra låt enligt mig. Ej förvånande så vann ju Sverige också!

Igår, söndag var lite av en slödag. Jag rensade i förråden och det blev ett par vändor fram och tillbaka till sophuset och fick hjälp av min finaste. Packade ner lite diverse grejer som jag inte har användning för nu men som definitivt ska med till Dalarna sen.
Kändes skönt och packa.
Kändes kul.
Som att avsluta ett långt och utdraget kapitel och starta på ett nytt.
Det verkar som att det börjar ljusna...
Hoppas väl inte för mycket bara...

Yes I,d come for you. No one but you

Det går inte en dag utan att jag tänker på den 4 februari 2012.
Då det hände nånting mellan oss.
Vi pratade inte så mycket dom två dagarna men på något sätt kände jag mig trygg nära dig och ville inte lämna din sida. Samtidigt hade jag precis lämnat något hemskt och osäkert och var rädd.
Det fanns inga bevis då för att du inte skulle kunna vara likadan.

Men nånting hände. Det klickade.
Vi båda ville nog mer, vi försökte vara diskreta i vissa sammanhang.
Men vi båda tvekade och struntade i det.

Lovisa märkte ingenting.
Niklas märkte ingenting.
Eller så sa dom bara ingenting.
Jag skrev ett sluddrigt och oförståeligt mejl i panik till Johanna om vad jag skulle ta mig till.
Förvånanade nog förstod hon vad jag menade i mitt pladder och blev glad.
Hon hoppades att det skulle bli vi.

Vi chattade smått på facebook innan det blev två nätter i rad, den ena tre timmar fram till tre på morgonen. Andra natten fyra timmar fram till fyra på morgonen.
Det övergick till telefonsamtal.
Tre till fyra till fem timmar ett par nätter i rad.

Jag pratade med Lovisa.
Jag kommer aldrig nånsin glömma vad hon sa när jag i telefon var panikslagen, glad och uppspelt på samma gång; "Jag vet inte om jag vill säga det här."
Mitt hjärta slutade slå. Mina tankar frös. Min kropp stannade till.
Jag var livrädd att hon skulle säga någonting negativt.
"Jag skulle bli så överlycklig om ni blev tillsammans. Det skulle vara jätteroligt."
Den första raden hon sa var lite mer menat att hon inte ville att jag skulle ta ut nånting i förskott.

Jag minns hur nervös jag var när vi bestämde att vi utan Lovisas och Niklas tillstånd skulle träffas en dag innan alla hjärtans dag och han skulle komma till Uppsala. Jag satt och skickade sms med June och rökte fyra till fem cigaretter i sträck och förbannade mig själv för att jag inte hade vin hemma för att lugna mina nerver.
Telefonen ringde. Han hade kommit fram till parkeringen.
Med hjärtat uppe i halsgropen traskade jag ut och med ryggen mot mig såg jag honom stå vid biljettautomaten. Jag kände hur jag blev varm i hela kroppen och tomatröd i hela ansiktet.
Han vände sig om och log brett och vi kramade om varandra. Jag frågade om allt var bra med honom.
"Nu är det bra." Svarade han.

Jag har vacklat så mycket under den här tiden.
Jag har varit så tveksam.
Jag har gråtit i så många timmar och många nätter har jag legat sömlös.
Jag har funderat och sökt svar.
Tagit emot tips och råd och ändå varit så rädd.

Men nu kan jag med ett säkert och tryggt hjärta säga att han är mitt livs kärlek.
Han är min räddare.
Han är mitt ljus.
Han är mitt hopp.
Han är min kärlek.

The story of your heart

Lovisa tyckte det var dags för mig att uppdatera. Kan väl inte annat än hålla med.
Är i Uppsala igen, kom hem igår.
Det första som händer är att jag hamnar framför två riktigt dryga typer på bussen.
Jag känner att det finns inte mycket och hurra över här längre.
Jag har växt ifrån Uppsala eller så har Uppsala växt ifrån mig.

Norrköpingsdagarna var riktigt härliga, otroligt många vackra hästar och duktiga ryttare.
Jens Fredrickson är jag riktigt imponerad av. Han rider på ett så otroligt mjukt sätt och stör inte hästen minsta lilla. En sån ryttare vill jag kunna bli i framtiden.
Dock så fanns det en mörk sida också.
Jag gick och blev förkyld. Jag fick feber.
Jag fick huvudvärk och kände att jag inte hade någon lust att svimma mitt på framhoppningen så med Lovisa tog jag tåget med henne till Avesta på fredagkväll. Där har jag vilat upp mig och haft det mysigt.
Nu känner jag mig lite bättre.
Förkylningen sitter kvar men snart så.
Nu är sommaren nästan här så då vill jag inte gå runt och vara sjuk.

Snart är det kanske dags.
På fredag kommer en intresserad.
Bara att vänta och se vad hon tycker och att det förhoppningsvis blir i sommar.
Det behöver inte hindra mina planer för det i och för sig.

Ska väl ut och försöka sätta mig i solen medan den kikar fram.

Cause I believe in taking chances

Första dagen avklarad i Norrköping. Haft tur med vädret med sol framför och bakom molnen men på slutet kom det lite regn som vi fick stå ut med. Nu har jag ont i hela kroppen. Min vänstra axel har låst sig och jag skulle bli glad om typ en sumobrottare ställde sig på min rygg för det skulle vara skönare än nu. Det känns som att den kommer gå av på mitten. Och ont i fötterna och benen och rumpan.
Ja överallt som sagt.

Imorgon blir det förmiddag på framhoppningen men rätt skönt för då är vi lediga från klockan tolv och har tid och sitta och fotografera och titta.

Blir en kort uppdatering men längre och mer när man kommer hem.

Norrköping International Horse Show

Snart tågar man iväg till Norrköping International Horse Show med bästa brudarna Lovisa och Johanna.
Ska bli otroligt roligt, lärorikt och först och främst avslappnande.
Håller såklart tummarna för fint väder men man har ju packat ner kläder till tråkiga väderlekar också.

Sen blir det kanske lite lägenhetsvisning nästa vecka plus ett möte alla dagar den veckan.
Snacka om tight schema sen blir det antagligen massa jobb.

En kort uppdatering, datorerna flyger med Lovisa och Johanna så då lånar jag nog någon av deras för uppdatering på plats.

Just one more moment, that's all that is needed

Nu blir det den här bloggen igen trots allt. Har vant mig vid den.
Finns den, dom som läser den här som jag egentligen inte vill ska läsa den men jag orkar inte bry mig för dom har ingen talan om vad jag gör med mitt liv.

Har haft en härlig helg med världens finaste och idag rullade han vidare hemåt och till jobbet.
Gör alltid ont i hjärtat när han försvinner.
När vi kramas och han måste gå ut genom dörren och jag vet att det är flera dagar tills vi ses igen.
Nu blir det också längre än vanligt...

Men jag har dock något annat roligt att se fram emot!
Om två dagar säger jag hejdå till Uppsala och ett stort glatt hej till Norrköping Horse Show!
Bara massa hästar, hästar, hästar!
Härligt värre!

Det får bli en kort uppdatering för jag har en hemläxa att göra innan jag glömmer det igen.

Skaffat en ny blogg, här är adressen till den.
www.annoonii.blogg.se

Har användarnamn och lösen på den, så vill ni ha det skriv på facebook eller skicka ett sms.

All my life

Min kontakt sa att jag inte är kapabel att säga nej än. Det har gått för kort tid.
Det stämmer väldigt bra.
Även om det är hon som sagt det känner jag mig helt dum i huvudet.
Jag känner mig svag.
Jag blir frustrerad.
Jag känner nästan hat mot mig själv.

Jag visste det!
Jag har känt mig sprudlande glad på sista tiden.
Tänkte inte mycket på det, att när nånting bra hänt så faller dom mörka molnen över huvudet.
Nu hände det. Nu kom det som jag fasat för.
Jag satt vid datorn hos mamma som vanliga kvällar.
Mamma hade precis gått och lagt sig.
Jag hörde en låg knackning på altandörren.
Där stod han och vinkade.
Jag öppnade och stod någon minut sen sa jag att det var kallt.
Han frågade om vi kunde ta en rök.
Där kom svagheten in.
Jag tog på mig en tröja och gick ut till porten.
Han frågade om jag älskade honom.
Jag lyckades svara nej.
Jag tackar Gud för den mamma jag fått.
Jag skulle inte byta bort henne mot någonting i världen.
Hon hade gått upp för att gå på toa och se om dörren var låst.
Hon öppnade och sa "Anna kom nu."
Jag lyssnade och gick in.
Med bestämd röst sa hon "Stick" till honom.


Det räcker.
Jag vill radera bort honom.
Radera bort våra minnen, bra som dåliga.
Jag vill att det ska vara över.
Jag vill bort nu.
Sluta må dåligt.
Sluta vara deprimerad.
Sluta tvivla.
Jag vill inte mer.
Jag vill upp ur min grotta.


Dear God, make me a bird so I can fly far... Far far away from here.

Leave your fears behind

Öppnat hjärtat för mamma.
Berättat om våra planer och funderingar.

Det är bara att fortsätta vänta på svar,
annars är det bara att leta vidare och hoppas att det blir så snart som möjligt.
Sedan leta efter någon som vill hyra lägenheten.
Sälja eller behålla katterna då? Det är upp till personen.

Förhoppningsvis blir det snart att köpa flyttkartonger och börja packa.
Jag ser fram emot det. Jag är förstås livrädd men samtidigt väldigt exalterad och förväntansfull.

Men egentligen, vad kan gå fel?
Mannen jag älskar bor där.
Min ena syster från en annan familj bor där.
Min bror från en annan familj bor där.

Försöka springa och fånga ljuset och hoppet längst in i tunneln...

Take the first step

Jobbat natt. Kom hem till klockan fem i morse och sov till mellan tolv, halv ett.
Kändes nästan som att jag var bakis och hade festat natten lång.
Matt och öm i kroppen och slut i huvudet.
Men en lång promenad och sittandes vid vattnet fick mig att må bättre plus lite god vattenmelon när jag kom hem igen.

Hem.
Vet inte riktigt vad jag ska kalla för hem.
Känns fel och säga hem om min lägenhet.
Känns fel och säga hem om mammas lägenhet.
Bli en liten dalkulla och kalla Dalarna för hem?

Jag väntar på svar.
Loggar in varje halvtimme och väntar på att se att där finns ett svar.
Men ingenting under gårdagen eller dagen idag.

Jag blev riktigt osäker där ett tag. Jag började tveka.
På onsdag är det möte, på torsdag är det möte och måndag är det möte.
Jag kanske kan få lite hjälp där, svar på några av mina frågor.

Vi pratade och funderade fram och tillbaka om det är för tidigt.
Men tidigare har vi kommit fram till om allt känns rätt och det kommer från djupet av ens hjärta så existerar inte för tidigt.

Jag vill inte att det ska ta ett halvår,
jag vill inte att det ska ta ett år,
jag vill inte att det ska ta två år.
Jag vill att det ska vara slut nu.
Att det ska försvinna från mina tankar och mitt hjärta nu.
Det tär på mig mer än någon kan ana.