Can't erase, so I'll take blame

Då är helgen alldeles strax slut och kan säga att det här var en av dom värsta helgerna på väldigt länge.
Gårdagen gjorde jag... absolut ingenting. Hela lördagen spenderade jag framför teven och/eller datorn tills jag och Micke var så uttråkade att vi tog en kvällspromenad runt stan när det var runt 15 minus.
Men under dagen grubblade jag, jag grät.. Jag grät massor.

Snart är det jul, snart är det nyår men jag kan inte köpa julklapp till någon.
Jag kan inte ens unna mig själv en liten julklapp.
Jag har tagit till desperata åtgärder för att försöka få ihop lite pengar.
Jag har lagt ut massor av mina saker på blocket och jag är inte klar ännu...
Nästa på min lista att lägga ut, som jag inte helt har bestämt mig för än, är hela min samling av filmer.
Vad ska jag annars göra.
Det finns inget annat att göra, förutom att jobba som escort.

Den här dagen... Har jag knappt gjort något annat än att sitta framför teven igen.
Jag vaknade med en otrolig smärta i nacken, typ nackspärr och önskade att jag hade en sån där krage man får på sjukhus för att jag var så rädd att om jag gjorde minsta lilla felrörelse skulle min nacke gå av.
Lyckades diska och dammsuga, dock resulterade det i yrsel och huvudvärk, men jag fick det gjort.

På morgondagens schema står plugga.
Jag skulle vilja ta mig ut till Charlie, sitter och har så dåligt samvete för att han har fått stå så länge som han har gjort nu, men vi får se hur vädret ser ut.
Dessutom se hur nacken känns också för den delen, men framför allt vädret.

I gotta find my way back

Igår var det faktiskt en rätt bra dag då jag mådde nästan helt bra. 

Började med att gå upp långt innan tuppen för att Lovisa skulle komma och hämta mig halv sju på morgonen. Hon skulle skriva tenta i Västerås och jag bestämde mig för att följa med. Så bar det iväg i morgonmörkret och på dom hala vägarna. 

Och hala vägar var det... 

Det var en av dom värsta grejerna jag har varit med om.

Det var inte långt ifrån Avesta, vi hade kommit en liten bit på väg och precis i början på en bro måste Lovisa ha åkt på en liten snödriva eller på en liten yta som var extra hal för bilen fick en rejäl sladd. Den sladdade åt höger och vänster och in på andra vägbanan, men tack och lov lyckades hon få kontroll på bilen. Vi hade tur på många olika sätt. 

Vi hade tur att det inte kom en mötande bil eller en bil precis bakom oss, men framför allt hade vi tur att det inte var något mitträcke för då hade det varit kört. 

Då hade vi utan tvekan åkt rakt in i det och vem vet vad som hade hänt då.

Vi tog oss i alla fall helskinnade till Västerås och tillbaka. Men innan vi åkte hem därifrån åkte vi till Hööks där Demon fick ett par nya röda benskydd och Charlie fick ett nytt bett. 

Så nu ska jag prova gummibett på honom och jag hoppas att det fungerar bättre. 

Håller tummarna för det! 

Väl hemma tog det inte lång tid innan jag satt i en bil igen.

Jag och Micke åkte iväg mot Kupolen i Borlänge och jag måste säga att det sitter kvar i kroppen för jag spände mig hela vägen dit. På hemvägen var det lugnare men jag blev riktigt skrämd av det som hände mig och Lovisa. Det var ingen höjdare. 

Vi åkte i alla fall väg till Borlänge för att leta efter tidiga julklappar till oss från Mickes farmor, vinterskor till oss båda. Jag hittade ett par och vi hittade några fina till Micke också men tyvärr inga i hans storlek. När vi kom hem tittade vi även i affärerna här hemma men det slutade med att Micke fick vara utan för tillfället. 

Sen var det bara fredagsmys under kvällen och jag och Micke satt och tittade på serien Chuck innan det blev en väldigt tidig kväll... för att vara en fredagskväll. 

I may not be a smart man, but I know what love is

Jag avskyr att andra ska behöva lida för att jag mår dåligt.

Jag har börjat bygga upp muren igen.
Den har aldrig varit helt nedriven men den var på god väg och jag började känna mig tryggare.
Men jag har börjat bygga upp den igen.
Bit för bit.

Jag försöker att dela med mig av mina känslor,
men mitt hjärta hindrar mig.
Den säger åt mig att inte vara dum och dela med mig.
Den säger åt mig att endast lita på mig själv
och den säger åt mig att jag måste skydda mig själv.

Jag avskyr att andra ska behöva lida för att jag mår dåligt.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde berätta.
Men jag har en stark känsla av att ingen skulle förstå.
Mitt hjärta gör ont och samtidigt känns det ont...
När jag sätter dom jag bryr mig om i skuggorna.

Jag vet inte hur mycket ork jag har kvar.
Jag vet inte hur lång tid det är kvar tills min styrka avtar.
Hur lång tid det är kvar tills mitt hopp avtar.
Hur lång tid det är kvar tills jag åter igen faller,
men den här gången inte lyckas ta mig upp... 

Snöiga hästar, det som fattades var tomteluvan

Ridlektion på Åsebo igårkväll. Bara två lektioner kvar nu sen är terminen slut.
Ska bli riktigt tråkigt för det har varit så härligt att rida lektion igen och fått höra feedback och gruppen vi rider i är så otroligt rolig och avslappnad vilket gör det ännu bättre.

Kan börja med att skriva att gruppen innan oss blev försenade så vi stod ute i snöstormen och frös väldigt mycket, både tår och fingrar tappade känseln och bruna Vilectro blev helt vit och det enda som saknades var en tomteluva så hade han blivit en riktig liten tomtehäst.

Igår hade vi markarbete och jag fick som sagt rida den stora "ponnyn" Vilectro.
Han är 1,70 hög men har väldigt små steg för sin storlek, därav kallas han för den stora ponnyn.
Han är en väldigt härlig häst, en perfekt ridskolehäst som Lena uttryckte sig, för han lunkar på och lyssnar fint på alla hjälper man ger så det går att bara "åka" häst om man vill.
Vill man däremot få honom att jobba ordentligt måste man rida, rida och åter igen RIDA!
Han är väldigt stel och gör väl inte mycket mer än han känner för så jag fick jobba ganska rejält med att få gammelgubben att jobba på.
Uppvärmningen gick inte alltför toppen men första gången jag satt på honom så nästa vecka kanske det går bättre. Men sen körde vi galoppbommar på böjt spår och två upphöjda bommar på rakt spår där vi först skulle korta upp hästarna och få in sex galoppsprång. Klarade vi galant, fick även in sju.

Sen var det ökning som gällde och Lena flyttade bommarna lite längre ifrån varandra och där fick jag väldigt mycket beröm av Lena för Vilectro har tydligen väldigt svårt att länga sitt steg men vi lyckades ta bommarna på fem.

När vi travade av så var Vilectro väldigt fin, han sökte sig framåt och neråt väldigt avslappnat och fint.
Så allt som allt är jag nöjd med gårdagens lektion och nästa gång blir det nog hoppning!

Now and again we try to just stay alive

Jag måste sluta sova så dåligt.
Och så länge.
Jag har totalvänt nu. För bara nåt år sen sov jag max fem timmar per natt för jag hade inte tid att sova längre men det spelade ingen roll. Jag kände mig aldrig särskilt trött för mitt liv var fullspäckat.
Nu... Kan jag sova i tolv timmar.
Det är inte normalt och dessutom är jag trött hela tiden.
Jag pluggar lite om dagarna, absolut.
Men jag saknar att gå och träna.
Och självklart saknar jag att ha ett jobb!

Jag gick till kommunen i måndags.
Jag skrev in mig för att jobba som vikarie inom barn och fritid.
Väntar nu bara på papper från polisen (dom måste ju försäkra sig om att jag inte är en pedofil), så ska jag även gå och lämna in det så får vi se om dom har nånting trevligt till mig.
OKQ8 macken sa ju blankt nej nu när chefen äntligen kommit tillbaka.
Så där rök mina chanser!

Sen har jag hakat upp mig på den här fantasin forskare tydligen har om att jorden ska gå under den 21, eller 22 december. Jag vet inte varför för chansen att det händer är väldigt minimal...
Men jag hade väldiga problem med att somna igår kväll på grund av det och det är inte första gången.
Min hjärna går på världens högvarv när jag har så mycket tid över.
Jag kanske borde satsa på att bli expert på typ fingerskateboard eller lösa en sån där konstig färgkub med fötterna nu när jag har så mycket tid över. Tittar man på youtube så kan man tydligen bli väldigt känd inom sådana grejer.

Som sagt, alldeles för mycket tid.
Jag vill att vintern ska vara slut nu.
Den känns redan för lång och förjävlig.
Den kan försvinna och återkomma till jul och sen försvinna igen.

Det här inlägget är ett väldigt bra bevismaterial på att jag har alldeles för mycket tid att sitta och tänka.
För det är verkligen bara rent svammel som jag behöver få ur mig.
Jag saknar June! Min underbara June!
Jag vill träffa henne NU!
Jag saknar Jojjo! Min underbara Jojjo!
Henne vill jag också träffa NU!

Det funkar liksom inte att leva såhär.
Jag måste ta tag i mina memoarer.
Tydligen så suger jag på allting annat när det gäller jobb så jag får försöka bli expert på att skriva istället.
Det kommer fram ibland och ibland är jag en riktig höjdare när det gäller att skriva.
Det kan bli vackert, sorgligt, djupt och känslomässigt på samma gång.
Och vissa dagar när jag bara känner att livet inte är någonting värt och otroligt tråkigt då blir det inlägg som dessa.
Jag avslutar med en bild på världens sötaste och bästaste ponny!

Även hästar pratar. Du måste bara lyssna på dem

Jag kan knappt tro det själv.
Det tog emot otroligt mycket att gå ut till bussen för att åka ut till hästarna med Lovisa när termometern stod på 16-.

Men vad gör man inte.
Dock så känns det som sista gången jag gör det.
Jag älskar hästar och jag älskar Charlie och dessutom känner jag mig själv.
Jag kommer få så dåligt samvete om jag inte åker ut och låter Charlie röra på sig...
Men vad ska man göra när man trots tre par byxor, tre par långärmade tröjor och vinterjacka, sockor och dubbla vantar, fryser och tappar känsel i fingrar, tår och lår?


Jag önskar jag hade jobb så jag kunde köpa bättre kläder.
Men så är det.

Först tog vi lite härliga vinterbilder på Demon och Charlie i hagen då dom åter igen kände för att springa fram och tillbaka.
Sen med lite hjälp av mat fick vi in Charlie och tömkörde honom på "banan".
Skötte sig fint, verkade lite stressad till och från men annars duktig.
Han fick i alla fall röra på sig.
Sen försvann känseln i fingrarna men även
Demon fick komma ut på en tömkörningsrunda ute i skogen.

Stockholm International Horse Show

I lördags var man iväg till Stockholm med Lovisa, Therese, Mats och Rasmus.
Vi åkte på förmiddagen och när vi kom fram blev det lunch på Jensen's där vi såg att Andreas Carlsson satt och åt även han.
Det diskuterades hur man skulle lyckas smygfotografera honom men försöken gavs upp.

Sen gick jag och Lovisa åt ena hållet och Therese, Mats och Rasmus åt andra hållet och så gick vi runt på stan och kikade. Kallt var det men man blev varm i kläderna av allt springande och knuffande för att kunna ta sig fram på Stockholms tokiga gator.

Så kom tiden för att åka iväg till Globen. Vi åkte i lagom tid så vi även hann gå runt på Ridsportsmässan och titta. Jag önskar att jag vore rik för jag hittade saker i varje stånd som jag ville ha till både mig själv och till hästarna. Men så kan det vara.
Den första vi sprang på när vi gick in på mässan var Linnea.
En gammal klasskompis från Jälla, som vi då inte har sett på snart fem år. Så det var kul!

När vi hade gått runt där så gick vi in på Globen och kämpade oss uppför alla trappsteg till våra sittplatser. Inte dåliga platser, man såg allting väldigt bra!

Så kom det hästar i mängder och hästar och hästar.
Showen började klockan sju med Pegasus, som alla andra år och så var det lite show.
När det kom ut tjugo ponnysar förspända framför en vagn... Då tänkte vi "Fyrspann, släng dig i väggen!" Här kommer det tjugo på en gång!

Det var även Volkswagen Cup och min kusin Annika var med på Undine i den klassen. Tyvärr fick dom åtta fel och i den senare klassen med Calle utgick hon för det verkade som att något inte kändes riktigt rätt.
Det var även fyrspann och akrobatik på HÖG nivå!

Det var helt otroligt!
Vilken känsla! Vilken stämning!
Man rös av att sitta där, det var en sån magisk och häftig känsla.
Tack Therese och Mats för dagen och kvällen!

Förhoppningsvis kan det bli något av en årlig tradition.