Jag gick förbi min lägenhet igår.
Det var helt tyst på gården.
Det fanns inga människor i närheten.
En skugga av honom gick precis bakom mig hela tiden,
men så fort jag kom ut till vägen hittade min kropp värmen igen.
Så jag återkommer till mitt tidigare inlägg om att åstadkomma saker i livet.
Jag förstår inte varför jag måste bli påmind av människor omkring mig att jag faktiskt har åstadkommit
nånting i mitt liv. Någonting stort också.
Vissa lyckas aldrig åstadkomma det jag gjorde,
vissa stannar hela livet,
vissa förlorar sitt liv på kuppen.
Men jag slet mig faktiskt loss och bara det är en prestation som jag måste försöka komma ihåg.
Jag ska inte behöva bli påmind om det egentligen.
Jag var ju själv där!
För som en klok kvinna sa till mig "Efter det här finns det ingenting som du inte klarar av. Nu klarar du allt."
Och det är faktiskt sant.
Det finns ingenting nu som jag inte klarar av.
Allting som jag i framtiden kommer möta i mitt liv kommer jag inte att backa undan för.
Jag kommer aldrig att sluta kämpa nu.
Jag kommer alltid att fortsätta framåt.
För det finns ingenting som kan hindra mig längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar