Jag har aldrig gillat konfrontationer.
Jag låter det hellre bara rinna ut i sanden så att säga.
Men på senare tid har jag verkligen kämpat med att faktiskt ta konfrontationer för ärligt talat...
Så är det mycket bättre än att ignorera det.
Du kanske inte vinner eller situationen kanske inte blir bättre,
men alltid kan man bygga upp sig själv lite och/eller lära sig någonting av det.
Jag kan spela upp ett scenario i mitt huvud där jag konfronterar den jag ska och tänka så stolt att det är lätt som en plätt men när jag sen står där...
Då darrar jag i rösten, hälften jag ville få ur mig stannar kvar inne och många gånger har jag gått därifrån gråtandes och känt mig misslyckad.
Jag skrev om att jag slutade/förlorade mitt tidigare jobb.
Idag var jag där för att prata med den ena chefen för grejen är såhär;
Fastän jag kanske inte går tillbaka dit för att jobba så betyder dessa människor oändligt mycket för mig och vi har haft det riktigt kul ihop och stöttat varandra, och därför vill jag inte att det ska vara några dåliga känslor och tankar sinsemellan.
Jag var lite nervös men allting gick bra och vi skrattade sen och jag har sen försökt ringa den andra chefen men inte fått något svar ännu.
En arbetskollega till mig där sa;
"Det är ingen idé att starta en diskussion med honom för det går inte att vinna,
han vägrar att förlora".
Må så vara, jag kanske inte kommer "vinna" det här slaget, MEN jag kommer ha vunnit slaget mot mig själv, att bekämpa mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla.
För i och med detta, att jag ser till att stå upp för vad jag tycker och tänker istället för att låta någon trampa på mig hur som helst, så bygger jag upp mig själv som person och river ner mina murar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar