Jag har alltid sagt att när jag blir gammal så ska jag inte behöva se tillbaka på mitt liv och få ångest.
Jag vill inte känna att jag inte har levt, sett och hört saker.
Just nu börjar jag bli rädd att det är dit jag är på väg, den väg jag inte skulle ta.
Jag kämpar på när det kommer till allting och jag börjar känna mig sliten.
Jag hör röster hela tiden som säger "Börja plugga, börja plugga" och jag vet att det vore det absolut bästa. Att få en ordentlig yrkesutbildning för att lättare hitta ett jobb.
Men problemet är att jag inte vet vad jag vill göra/bli.
Jag har redan slösat fem år av mitt liv, jag tänker inte slösa ytterligare tre till fem år på en utbildning som jag i slutändan kanske inte ens vill jobba med.
Är jag inte helt hundra så vägrar jag göra det.
Jag är ganska säker på vem jag är och allt det där rabblet man försöker ta itu med som tonåring/ung vuxen, men jag är fortfarande väldigt vilsen till vad jag vill göra med mitt liv.
Jag tror att mycket av det beror på mitt tidigare förhållande.
Att det fortfarande ligger och smyger där och har förvirrat mig.
Jag vet innerst inne att 25 inte är någon ålder, men jag blir otroligt stressad av att se så mycket saker hända runtomkring mig. Alla människor omkring mig som har pluggat färdigt och söker/fått fasta tjänster, som sedan fem år tillbaka åker utomlands en gång per år som tradition med familj eller vänner. Det är husköp, det är dyra giftermål, det är utlandsresor, dyra saker, det är barn och det är drömmar som slår in. För alla utom mig...
Varför är det så, att dom som kämpar mest oftast har minst i slutändan?
Och dom som för det mesta glider fram, får mest?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar