I söndags fick jag två sms som fick mig att nå botten.
Jag bröts ner så enkelt. Jag tycker att jag inte bör brytas ner så enkelt längre,
trodde jag hade kommit över den muren.
Men dom två meddelanden gjorde det.
Jag började gråta, jag grät och grät. Jag kunde knappt sluta gråta.
Kunde knappt säga ett ord utan att mina läppar darrade och mina ögon blinkade bort små droppar.
Jag vet att jag skrivit om liknande saker tidigare, men just nu måste jag skriva det här.
Det här är min dagbok, mina tankar och ja, den ligger offentligt på nätet, men det har jag också valt.
Frågan jag fortsätter att ställa mig själv;
När är det min tur?
Jag vet att mitt ex har fått ett jobb på Plantagen här i Uppsala, att han i och med detta
även har skaffat truckkort på nåt vis.
Hur kan det komma sig, att en sån manipulativ och äcklig människa som i flera års tid bara suttit på sin röv utan att lyfta ett finger när det kommer till någonting i livet,
helt plötsligt får ett jobb?
När någon som jag har slitit som ett djur med studier, hoppat från jobb till jobb i jakt på en fast tjänst utan någon som helst sömn, fortfarande är fast i en vid-behov-tjänst med urusel lön och dåliga tider?
Jag är ärligt talat trött på att kämpa.
Jag är trött på att slåss, jag är trött på att stå emot.
Jag har gjort det i flera års tid, blivit straffad för det och än idag...
Har jag inte blivit belönad för mitt slit.
Jag orkar ärligt talat inte längre.
Det räcker nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar