Jag är klarvaken och ser hur mina drömmar och vår framtid krossas

Tittade nyss igenom mina hästbilder på Facebook och insåg hur mycket jag saknar hästar och ridning.
Mest av allt saknar jag Charlie. Jag saknar all svett och alla tårar jag fick utstå med honom.
Det var en riktig kamp men jag gav aldrig någonsin upp.
Oavsett väder, vindbyar, snöstormar och minusgrader.

Jag älskar den ponnyn, ja.. Det går inte att beskriva.
Kärleken som finns till honom går inte att beskriva med ord.
Bandet som vi skapade går inte att förklara, det kan bara visas och det kan bara ses.
Tilliten han fick till mig finns ingen annanstans.

Jag saknar honom enormt mycket.
Vissa dagar ångrar jag att jag åkte, att jag lämnade honom.
Det känns ibland som att jag övergav honom.
Han var den enda som höll mitt hopp uppe under mina mörka dagar.
Han som fick min dag att bli bättre,
han som satte ett leende på mina läppar när jag hade somnat och vaknat med tårar i ögonen.

Folk kan säga vad dom vill, men jag vet vad som fanns mellan oss.
Jag vet vilket band vi hade och jag vet hur jag kämpade,
hur han till slut rev sina murar och bestämde sig för att lita på mig.

Jag var där.
Dag för dag.
Steg för steg.
Många gånger när ingen annan var där och såg.
Därför finns det ingen annan som förstår det jag vet.

Fan vad ont det gör.
Jag gråter när jag sitter och skriver det här och
jag vet att det inte är sista gången jag kommer att fälla tårar över honom.
Han var mitt liv, min värld och jag kommer aldrig att glömma vad vi lärde varandra under vår tid.